I wish you were a bit less protective.
Because, you see, I'd rather be beaten up a hundred times by them, hell, I'd rather be killed by them, then be ignored like this by you. Like I'm not a part of your life. Like you don't now me at all.
Maybe it's a bit selfish of me, but after all, it's a bit selfish of you too.

You see yourself like a stray dog, proud of not having a home, proud of devoting your whole life to what you think is right.
It really hurt sometimes - because you do have a home.
You told me once that the only thing what makes sense is to keep moving forward, not wasting any time looking back. That one sentence carved a hole in my chest, and it still aches everytime I think about it.

Nevermind.
I'm not sending you this letter anyway.

Trots att klockan var två på natten var det fortfarande ljust, och jag vandrade barfota omkring i ett villaområde någonstans. Visste inte hur jag skulle ta mig tillbaka till rätt hus, men brydde mig inte riktigt heller. Koncentrerade mig mest på att undvika de få människor jag fick syn på. Försökte hitta igen känslan jag fått tidigare den dagen, när jag suttit på bussen och tittat ut över dimslöjor och solnedgång. Känslan av att vara omsluten av likgiltighetför vad som hände runt omkring, eftersom att det enda värt att bry sig om fanns inom mig.
Egoistiskt och väldigt dumt, eftersom att så länge jag lever i den här världen, angår den mig.
Och jag har vänner som bryr sig om mig.
Så jag bestämde mig för att det minsta jag kunde göra var iallafall anstränga mig för att hitta tillbaka.

Slår plötsligt upp ögonen i ett försök att undkomma en ovälkommen dröm. Det jag ser är en suddig version av mitt rum, men till slut kan jag urskilja en diffus skugga i form av en man. Nej, ingen skugga. Mer konturer utan innehåll.
Han berättar om något som berättats för mig förut, men jag kan inte minnas när. Sanningen bakom sanningar.
Jag reser mig upp och går mot honom, genom honom, ner i en tunnel, avgrund, tomrum.
Rösten har tystnat, och det enda jag hör är klockslag.
Nej,
det är hjärtslag.
Mina egna.

Om detta är sanningen, just DEN sanningen, är den så okomplicerad och billig att det är ironiskt.
Det förklarar varför alla som söker den blir förvirrade.
Ett barn skulle kunna köpa den för sin veckopeng.

Hud är det enda som hjälper mot tankar.
Jag älskar dig inte, men jag älskar din kropp. Jag kan blunda och byta ut ditt ansikte, mot hans. När jag älskar med dig, kan jag älska med honom. Istället för dina armar, är det hans armar som håller mig.
Istället för din hud, är det hans.

Men, hur ser hans ansikte ut nu igen?
Vilket ansikte ska jag måla dit när jag har suddat bort ditt?
De gula, guldfärgade ögonen, som är heta, brinnande. När jag ser in i dem kan jag inte se bort igen, för de fängslar mig likt elden kan fängsla en människa. I de ögonen ser jag styrka, hat, ilska, skam, rädsla, men även passion, åtrå och kärlek. Han är tystlåten. Rädd för att älska, rädd för att såra och bli sårad. Hatad av den han älskar mest, besatt av att jaga ett spöke.


Denna mask brukar jag måla på ditt ansikte. Jag vill älska dig, men han är min eskapism. Han är den jag jagar efter, men aldrig kommer få. Jag är besatt, beroende av en drog som inte existerar.
Det dödar mig långsamt.

Jag letar desperat efter någon som kan överglänsa honom. Men hur är det möjligt?
Vem kan överglänsa en dröm, en fantasi? (Edit 2010: Verkligheten. Verkligheten är det enda som kan överglänsa en dröm.)
Du kan inte, alltså kan du inte rädda mig. Men ändå, jag håller mig desperat kvar.

Förlåt.

Hur kunde jag, om så bara för en sekund, tro att jag var bra?
Hur kunde jag tro att jag hade öppnat mina ögon?
Hur kunde jag tro att jag hade förändrats?
Jag kommer aldrig bli lika bra, aldrig bli bäst.

När folk säger att de beundrar mig hör jag bara tomma ord,
för det finns alltid någon de beundrar mer.
Det finns alltid någon bättre.

När du säger att du älskar mig, hör jag bara lögner,
eftersom att jag vet att du kommer hitta någon annan.
Någon som förtjänar det mer än vad jag gör.

Jag ville ta andan ur er, jag ville få er att se.
Jag misslyckades, och jag kommer alltid att misslyckas.
Någon annan har redan öppnat era ögon.
Någon bättre.

Edit 2010: Hej prestationsångest som fortfarande gnager.

Nostalgi.
Jag har alltid sett dig som ett förflutet, aldrig som ett nu eller en framtid.
Ändå vet jag inte riktigt till vilket du hör hemma..
Förlåt, jag glömde. Du hör inte hemma någonstans, för du ska inte finnas i mitt huvud egentligen.
Det är inte meningen att jag ska komma ihåg dig.

På senare tid har jag fått svårt att gestalta dig. Förut trodde jag att det var du som skulle rädda mig, men nu är rollerna ombytta. Förut var du ljus, nu är du mörk. Du har bytt skepnad en gång tidigare, och jag vet att du kommer göra det igen. Ingenting utöver det kommer förändras, jag kommer fortfarande vara lika besatt av dig, ett dimmigt minne, och du kommer fortfarande leka med mina tankar.

Hur kan jag säga att jag saknar dig, när vi inte har ett förflutet?
Hur kan jag säga att jag längtar efter dig, när vi inte har en framtid?

Hur kan jag ens säga någonting till dig, när vi inte har något alls?

Idag förlorde jag min förmåga att se dig i honom. Jag kunde helt enkelt inte.
Jag håller på att reda ut trådarna i min hjärna, och jag börjar förstå.
Du håller på att försvinna, för snart behöver jag inte dig längre.
Men jag gör allt för att hålla dig kvar, jag klamrar mig fast, och önskar att jag ska bli galen,
så att jag inte förlorar dig. Igen..

Där jag förut sett ditt ansikte ser jag nu bara hans.
Hans armar. Inte dina, muskulösa efter all agressiv träning.
Hans hud. Inte din, en aning blekare, och full med små ärr efter skadorna du en gång fick.
Hans röst. Inte din, lite hes, hård, befallande, men ändå så mjuk, beskyddande.
Hans ögon. Inte dina, så intensiva, brännande, fänglsande.

Han. Inte du.

Jag tror det är dags att släppa taget.

Jag vill ha dig!
Min besatthet av honom har tillfälligt ersatts av en besatthet av dig, dig, dig.
Jag vill att du ska se mig, i dina ögon vill jag vara perfekt.
Avguda mig, älska mig. Rädda mig! Jag har redan målat upp scener i mitt huvud,
varje möte, varje rörelse, varje ord och varje blick. Allt är perfekt, jag är perfekt, du är perfekt.
Just nu skulle jag ge allt jag har och någonsin haft
för att du skulle röra vid mig på samma sätt jag vill röra vid dig.

Jag är inte kär, det är bara min hjärna som jävlas med mig igen. Men det blundar jag för, för jag tror faktist att du om någon skulle kunna rädda mig från mitt eget huvud. Fast det har jag trott om alla innan dig också.

Det känns obekvämt att skriva igen.
Ska jag vara ärlig har jag skjutit upp det.
Jag borde egentligen sova nu.

Än en gång har min hjärna lurat mig. Den får mig att tro att jag är kär. I en person jag knappt känner.
Problemet är, att jag är inte kär. Jag tror bara att personen i fråga kan "bota" mig, göra mig normal och lycklig igen. Därför börjar jag bli besatt. Jag börjar bli besatt av honom, och jag lovar mig själv att den här gången ska det bli annorlunda, den här gången kommer jag kunna älska honom, och han kommer älska dig.

Bullshit. Jag hatar min hjärna. Den har bara fel hela tiden!


Edit 2010: Fortfarande förälskad i honom.

Åh, jag är less. Jag är en dålig flickvän. Jag kan inte älska den jag ska älska, utan letar efter andra, nya, bättre, den rätta. Jag letar efter någon som ska rädda mig, från något jag inte kan fly från.

Ut ur min hjärna, jag klarar inte av att drömma om dig längre.


Kan snälla någon komma hit och ta bort det förbannade rakbladet från min jackficka?
Jag vill inte ha det, jag hatar det, men jag klarar inte av att slänga det.
Har jag kvar det kommer jag falla för frestelsen att använda det.
Helvete.


Skolan börjar snart om igen. Jag går 9:an, och jag kommer inte ta mig in på gymnasiet.
Det är jag bara glad för.
Jag ingen mening i att gå på lektioner där jag inte lär mig något vettigt.

"Non scholae sed vitae discimus."
Vi lär inte för skolan, utan vi lär för livet.


Edit 2010: Kom in på gymnasiet och klarar mig jävligt bra. In your face, mitt femtonåriga jag.

Jag är rädd för att bli sårad.
Vilket leder till att jag vill undvika att älska någon.
Vilket leder till att jag hela tiden fokuserar på honom,
intalar mig själv att jag älskar honom, eftersom att han är
den enda jag kan älska och med all säkerhet inte bli sårad,
eftersom att han inte existerar längre.
Jag vet att jag aldrig kommer få honom, och därför sörjer jag.
Vilket i sin tur leder till att jag blir deprimerad och tappar livsgnistan.

Är det verkligen så enkelt? Haha herregud, är allt detta pga ett hjärnspöke?

Nej, jag vet att det innerst inne är mer än så.
Men det känns bra att låtsas att jag för en gångs
skull har fått svar..

Det här är jobbigt. Det enda jag gör är att analysera mig själv,
och jag kommer hela tiden fram till olika slutsatser. Åh, jag blir galen!

Jag vill ha höst igen. Den vackraste tiden på året.
Det finns så mycket jag vill fotografera, som jag inte hann göra.

Eskapism. Dimmig nostalgi över minnen som inte upplevts.
Jag längtar tillbaka till en tid jag inte har upplevt, och jag saknar en person jag aldrig mött.

Jag skulle göra vad som helst, bara för att det skulle bli verkligt.
Jag skulle dö, om det betydde att jag fick gå dit jag ville.
Min hjärna leker med mig, och kroppen får ta konsekvenserna.
Alla timmar, all ångest, all längtan.

Min hud accepterar inte att någon annan än han rör mig,
mitt hjärta accepterar inte att någon annan än han älskar mig.

Jag kanske kommer kunna älska andra, men jag kommer aldrig förlåta dem för att de inte är honom.

Jag är förvirrad, men jag har lovat mig själv att glömma..
Jag ska glömma något det inte ens är meningen att jag ska komma ihåg.

Du vet, det finns en anledning till att jag håller alla på avstånd. Håller dig på avstånd.
Jag kommer såra dig. Jag vet inte vad du vill, men jag kommer alltid att göra illa dig.
Varje dag, vid varje andetag.
Det kommer göra ont att veta att du aldrig kommer vara den jag vill ha.

Snälla, bespara dig den smärtan och lämna mig ensam i min egen melankoli.
Lämna mig, för jag kommer likt honom alltid vara en ensamvarg, och det finns inget du kan göra åt det.
Jag är tillfreds med tanken på att jag kommer dö av min egen dröm.

Kanske kommer jag kunna ändra på detta. Kanske jag kommer kunna älska.
Men inte dig.

Förlåt, men det är inte du.

- You shouldn't be so quick to kill.
- And you've got a big mouth for someone that is half-dead.

Plötsligt exploderar du.
En vändning, ett snabbt ögonkast - och han vet att han är död.
Dina kraftfulla käkar mot hans hals. Sylvassa tänder, hans nacke knäcks på ett ögonblick.
Smaken av blod. Det krasande ljudet av ben som krossas.
En duns när han fallar till marken.
Det är över på några sekunder.

Du ser dig omkring efter ett nytt offer.
Våra blickar möts, och du stelnar till.
Tiden står stilla.
Jag vänder mig om och går.
Förväntar mig halvt att känna din tunga andedräkt i min nacke.
Dina starka käftar slå igen runt min hals.
Men slaget kommer aldrig.
Det enda jag hör är ett ylandet från en sorgsen mördare.

Äkta kärlek. Vad vet du om det?
Att älska utan att kräva något tillbaka.
Att förtvivlat gråta sig igenom iskalla nätter,
i väntan på någon som aldrig dyker upp.
En dröm som var död innan den föddes.

Jag kan bara älska dig i din frånvaro.
Och jag är väldigt ledsen för det.

Varg.

Jag vaknade upp brevid honom imorse.
I hans säng, med hans armar om mig.
Hans lätta andetag i min nacke.
Solens första strålar letade sig in i rummet,
smekte varenda centimeter av det med sitt mjuka ljus.
Det var så vackert.
Så fridfullt. Så perfekt.

Men ändå var min första tanke: "Jag vill inte vara här".
Hur lycklig jag än borde vara, så var jag inte det.
Jag ville inte att han skulle hålla om mig.
Jag ville inte höra hans röst viska i mitt öra.
Jag ville inte känna hans lätta beröring mot min hud.

Jag tycker om honom så mycket, och jag skulle dö om han lämnade mig - men jag kan inte älska honom.
Han är inte den jag söker.

Men saken är, jag har glömt bort vem jag egentligen letar så desperat efter.