Ibland överraskas jag av smärtsamma flashbacks - när jag sitter på bussen, när jag hör vissa ord, när jag ser någon som liknar honom. Inte för att någon någonsin skulle kunna vara lik honom. Han är... var, en klass för sig.

Jag brukar skriva ner de ibland. Försöka spara dessa små glimtar. Jag vet inte om de är det enda jag har kvar av honom.

"Klockan är 22.32 och vi är ute och kör i regnet, på en blank väg omgiven av mörk skog upplyst av strålkastare. Jag försöker hålla blicken stadigt på asfalten, men då och då vandrar den åt vänster till ditt ansikte. Radion är på, men ingen av oss lyssnar. Du säger ingenting. Det har du inte gjort på länge.

Plötsligt översköljs jag av en våg av ensamhet, jag vill be dig stanna vid vägkanten så att jag kan ta din hand och se dig i ögonen, men din blick är någonstans långt borta och jag vet inte hur du skulle reagera,

så jag vågar inte riktigt."

Idag blev jag påmind om varför jag tycker så illa om den här staden.

Satt på ett nästan tomt café och han log det mest motbjudande leende jag någonsin sett. Det känns fel att kalla det ett leende. Det var mer ett rovdjursgrin. Jag kände för att kräkas. Ställde mig upp och gick därifrån.

Mötte folk på gatan som jag borde ha hälsat på.

Och sedan satte jag mig lättad på linje 41, hem.

Hällde upp vodka och juice i ett glas, tände en cigarett och satte mig i soffan.
Försökte träda in i den roll som lättast skulle kunna hantera honom. Situationen.
Drack upp allt på tre minuter.

Det var ett tag sedan jag gjorde detta.
Om fyra minuter ska jag möta honom vid bussen.

Jag är livrädd.

Spelar ingen roll hur mycket jag försöker pressa ur mig ord för jag är för tom för att få ur mig något vettigt och jag är rädd för att jag om jag mot förmodan skulle få något ur mig skulle det vara hans namn och en massa klyschor och som jag har sagt så pratar vi ändå inte om sådant så det är lika bra att jag inte pratar om det alls

äh
Regn regn regn

"5 juli -09
Jag sitter i biblioteket och lyssnar på något oidentifierbart.
Har druckit en halv kopp kaffe till priset av alldeles för många kronor.
De är ganska snåla här.
Men det går mig ingenting, om tio minuter är jag ändå långt härifrån.

Vänta. Nu kom människor jag försöker undvika hit.

Och nu gick de. Bra.
Det blåser idag, som alltid på denna trista ö. Och allt är grått, grått, trots att löven på träden är gröna. Denna stad påminner mig om damm.

Även detta bibliotek är grått och det må vara långt ifrån Kafka Tamuras paradis, men jag trivs här ändå. Det är lungt. Jag känner mig som en annan peson. Följer rutiner.
Det är ovanligt.
Men lungt.

Jag hatar att skriva med den här pennan."

Okej -

Jag kanske inte kan redogöra mitt liv, men jag kan iallafall redogöra mina tankar.
Jag har hundratals små mediokra texter gömda någonstans i min hårddisk.
Varsågoda.




Och jag svarade att jo, nog är det bra, hur är det själv då, jaha, ja vad trevligt

Samtidigt bet jag ihop så att käkarna värkte för att tvinga fram ett leende eftersom att jag egentligen tycker illa om henne och hon egentligen tycker illa om mig och båda vet om det men självklart kan vi inte visa det, vi har ju bott i samma stad, gått i samma klass, känt varandra i nio år och ja, vi var faktist vänner när vi var mindre, det vill säga när vi inte avskydde varandra som vi gör nu, så självklart är det bara trevligt att stöta på henne.

Jag vet inte hur jag orkar låtsas för jag vet att hon är falsk, falsk, falsk, ja, hon är nog den falskaste människa jag någonsin träffat och egentligen förstår jag inte varför jag lägger ner tid på att avsky henne eftersom att enda gångerna jag behöver se henne är när vi stöter ihop på det här sättet ungefär två gånger om året -

Och folk har berättat för mig att hon inte har haft det lätt, och gud vet att jag vet att hon inte har haft det lätt, för hon har aldrig tvekat att påpeka det och använda det till sin fördel, och just därför kan jag inte ge henne mitt medlidande för varje gång jag ser henne ringer det en varningsklocka eftersom att jag till varje pris försöker undvika att bli manipulerad på något sätt.


Jag är så trött.

så väldigt trött

att komma tillbaka hit är som att gå bakåt ett år i tiden
och allt jag arbete jag har lagt ner på att förändras från den jag var då till den jag är nu är som bortblåst.

Speciellt när jag ibland saknar honom,
exakt efter ett år -

och jag orkar bara inte gå tillbaka dit.