Showen är över, arbetet färdigt, tankarna tänkta och känslorna kända.
Skratt, tårar, minnen.
Är det inte så att vi spenderar en stor del av våra liv till att längta tillbaka till en tid vi upplevt?
Eller önskat att vi upplevt?

Jag är bedövad, men har ändå en knivskarp förmåga att känna.
Det för ont, och jag låter det göra ont.
Det är över, allt är över. Vi dog. Kan ni förstå det?
Även fast vi visste det redan från början, var det svårt att inse.
Jag valde att ignorera det, för vid det stadiet spelade det ingen roll.
Vi hade precis börjat, och det är en mycket lång tid mellan födseln och döden. Det fanns fortfarande hopp.
Eller hur?

Jag kan inte låta bli att tänka på hur sorgligt det var.
På hur många gånger jag grät, på hur många gånger jag skrattade.
På när jag på något sätt kände mig som en del av er.
När ni dog, dog en del av mig.
Slutet kom, och den värld jag tillåtit mig själv leva i så länge försvann.
Och jag slänges ut i verkligheten igen.