Jag är rädd för att bli sårad.
Vilket leder till att jag vill undvika att älska någon.
Vilket leder till att jag hela tiden fokuserar på honom,
intalar mig själv att jag älskar honom, eftersom att han är
den enda jag kan älska och med all säkerhet inte bli sårad,
eftersom att han inte existerar längre.
Jag vet att jag aldrig kommer få honom, och därför sörjer jag.
Vilket i sin tur leder till att jag blir deprimerad och tappar livsgnistan.

Är det verkligen så enkelt? Haha herregud, är allt detta pga ett hjärnspöke?

Nej, jag vet att det innerst inne är mer än så.
Men det känns bra att låtsas att jag för en gångs
skull har fått svar..

Det här är jobbigt. Det enda jag gör är att analysera mig själv,
och jag kommer hela tiden fram till olika slutsatser. Åh, jag blir galen!

Jag vill ha höst igen. Den vackraste tiden på året.
Det finns så mycket jag vill fotografera, som jag inte hann göra.

Eskapism. Dimmig nostalgi över minnen som inte upplevts.
Jag längtar tillbaka till en tid jag inte har upplevt, och jag saknar en person jag aldrig mött.

Jag skulle göra vad som helst, bara för att det skulle bli verkligt.
Jag skulle dö, om det betydde att jag fick gå dit jag ville.
Min hjärna leker med mig, och kroppen får ta konsekvenserna.
Alla timmar, all ångest, all längtan.

Min hud accepterar inte att någon annan än han rör mig,
mitt hjärta accepterar inte att någon annan än han älskar mig.

Jag kanske kommer kunna älska andra, men jag kommer aldrig förlåta dem för att de inte är honom.

Jag är förvirrad, men jag har lovat mig själv att glömma..
Jag ska glömma något det inte ens är meningen att jag ska komma ihåg.