Idag förlorde jag min förmåga att se dig i honom. Jag kunde helt enkelt inte.
Jag håller på att reda ut trådarna i min hjärna, och jag börjar förstå.
Du håller på att försvinna, för snart behöver jag inte dig längre.
Men jag gör allt för att hålla dig kvar, jag klamrar mig fast, och önskar att jag ska bli galen,
så att jag inte förlorar dig. Igen..

Där jag förut sett ditt ansikte ser jag nu bara hans.
Hans armar. Inte dina, muskulösa efter all agressiv träning.
Hans hud. Inte din, en aning blekare, och full med små ärr efter skadorna du en gång fick.
Hans röst. Inte din, lite hes, hård, befallande, men ändå så mjuk, beskyddande.
Hans ögon. Inte dina, så intensiva, brännande, fänglsande.

Han. Inte du.

Jag tror det är dags att släppa taget.