Nostalgi.
Jag har alltid sett dig som ett förflutet, aldrig som ett nu eller en framtid.
Ändå vet jag inte riktigt till vilket du hör hemma..
Förlåt, jag glömde. Du hör inte hemma någonstans, för du ska inte finnas i mitt huvud egentligen.
Det är inte meningen att jag ska komma ihåg dig.

På senare tid har jag fått svårt att gestalta dig. Förut trodde jag att det var du som skulle rädda mig, men nu är rollerna ombytta. Förut var du ljus, nu är du mörk. Du har bytt skepnad en gång tidigare, och jag vet att du kommer göra det igen. Ingenting utöver det kommer förändras, jag kommer fortfarande vara lika besatt av dig, ett dimmigt minne, och du kommer fortfarande leka med mina tankar.

Hur kan jag säga att jag saknar dig, när vi inte har ett förflutet?
Hur kan jag säga att jag längtar efter dig, när vi inte har en framtid?

Hur kan jag ens säga någonting till dig, när vi inte har något alls?