Hud är det enda som hjälper mot tankar.
Jag älskar dig inte, men jag älskar din kropp. Jag kan blunda och byta ut ditt ansikte, mot hans. När jag älskar med dig, kan jag älska med honom. Istället för dina armar, är det hans armar som håller mig.
Istället för din hud, är det hans.

Men, hur ser hans ansikte ut nu igen?
Vilket ansikte ska jag måla dit när jag har suddat bort ditt?
De gula, guldfärgade ögonen, som är heta, brinnande. När jag ser in i dem kan jag inte se bort igen, för de fängslar mig likt elden kan fängsla en människa. I de ögonen ser jag styrka, hat, ilska, skam, rädsla, men även passion, åtrå och kärlek. Han är tystlåten. Rädd för att älska, rädd för att såra och bli sårad. Hatad av den han älskar mest, besatt av att jaga ett spöke.


Denna mask brukar jag måla på ditt ansikte. Jag vill älska dig, men han är min eskapism. Han är den jag jagar efter, men aldrig kommer få. Jag är besatt, beroende av en drog som inte existerar.
Det dödar mig långsamt.

Jag letar desperat efter någon som kan överglänsa honom. Men hur är det möjligt?
Vem kan överglänsa en dröm, en fantasi? (Edit 2010: Verkligheten. Verkligheten är det enda som kan överglänsa en dröm.)
Du kan inte, alltså kan du inte rädda mig. Men ändå, jag håller mig desperat kvar.

Förlåt.