Slår plötsligt upp ögonen i ett försök att undkomma en ovälkommen dröm. Det jag ser är en suddig version av mitt rum, men till slut kan jag urskilja en diffus skugga i form av en man. Nej, ingen skugga. Mer konturer utan innehåll.
Han berättar om något som berättats för mig förut, men jag kan inte minnas när. Sanningen bakom sanningar.
Jag reser mig upp och går mot honom, genom honom, ner i en tunnel, avgrund, tomrum.
Rösten har tystnat, och det enda jag hör är klockslag.
Nej,
det är hjärtslag.
Mina egna.

Om detta är sanningen, just DEN sanningen, är den så okomplicerad och billig att det är ironiskt.
Det förklarar varför alla som söker den blir förvirrade.
Ett barn skulle kunna köpa den för sin veckopeng.