Trots att klockan var två på natten var det fortfarande ljust, och jag vandrade barfota omkring i ett villaområde någonstans. Visste inte hur jag skulle ta mig tillbaka till rätt hus, men brydde mig inte riktigt heller. Koncentrerade mig mest på att undvika de få människor jag fick syn på. Försökte hitta igen känslan jag fått tidigare den dagen, när jag suttit på bussen och tittat ut över dimslöjor och solnedgång. Känslan av att vara omsluten av likgiltighetför vad som hände runt omkring, eftersom att det enda värt att bry sig om fanns inom mig.
Egoistiskt och väldigt dumt, eftersom att så länge jag lever i den här världen, angår den mig.
Och jag har vänner som bryr sig om mig.
Så jag bestämde mig för att det minsta jag kunde göra var iallafall anstränga mig för att hitta tillbaka.