Ibland överraskas jag av smärtsamma flashbacks - när jag sitter på bussen, när jag hör vissa ord, när jag ser någon som liknar honom. Inte för att någon någonsin skulle kunna vara lik honom. Han är... var, en klass för sig.

Jag brukar skriva ner de ibland. Försöka spara dessa små glimtar. Jag vet inte om de är det enda jag har kvar av honom.

"Klockan är 22.32 och vi är ute och kör i regnet, på en blank väg omgiven av mörk skog upplyst av strålkastare. Jag försöker hålla blicken stadigt på asfalten, men då och då vandrar den åt vänster till ditt ansikte. Radion är på, men ingen av oss lyssnar. Du säger ingenting. Det har du inte gjort på länge.

Plötsligt översköljs jag av en våg av ensamhet, jag vill be dig stanna vid vägkanten så att jag kan ta din hand och se dig i ögonen, men din blick är någonstans långt borta och jag vet inte hur du skulle reagera,

så jag vågar inte riktigt."